onsdag 26 september 2012

För vad det är värt

Rummet är tomt nu, tänker han och stoppar en grön Läkerol i munnen. Tömt. Äntligen. Tabletten smakar som en kall vind på toppen av slalombacken, precis det som behövs för att ta ett djupt andetag och ta tag i det som behöver göras.

Här finns inga pappershögar, inga blommiga tallrikar i skåpen och ingen smulig brödrost på köksbänken. Till och med gardinstängerna är nedplockade. Det enda som behöver göras nu är att inspektera att det verkligen är tomt. Utan spår och kvarglömda persedlar.

Träpanelerna på väggarna speglar sina svärtade träögon i honom. Han gör en mental anteckning om att de borde måla träpanelerna vita, för ett fräschare intryck.

Då krymper han. Landar på heltäckningsmattan som för länge sedan plockats bort till förmån för en praktisk linoleummatta. Knäna minns hur det var att krypa på den, rörelse för rörelse genom hallen, när de lekte hund. Fast hon var vuxen, och han var barn. Det doftar torr blommig parfym, vanilj och välfyllda garderober. Någon skrattar nervöst.

Snart kommer rummen att fyllas av andra röster. Fotspåren suddas ut. Nu är det han som är länken, inser han medan hjärtat bultar hårdare. Den enda tråden som återstår till henne är han, och någon själens plats rent fysiskt finns det inte längre. Det är förstås inget att bry sig om egentligen, det är som det är. Men han bryr sig ändå.





3 kommentarer:

  1. Otroligt fint om sorg och hur minnena påverkar oss.

    SvaraRadera
  2. Fin text, man kommer verkligen in i den, gillar speciellt läkerolen.

    SvaraRadera
  3. Fint skrivet. Extra eloge till läkerolen.

    SvaraRadera